Ibland kommer man till ett vägskäl. Det gjorde jag under 2017.
Jag har länge enbart skrivit på semestrar och långhelger. Samtidigt haft ett heltidsjobb. Det har varit kämpigt, men jag har älskat mitt jobb, är van att jobba mycket och hårt. Samtidigt har jag älskat att skriva, och inte haft några problem med att göra det under semestrar och långhelger.
Men. Under 2017 förändrades situationen. Ett fruktansvärt tragiskt dödsfall i min familj (ett barn) fick min värld att skaka. Livet blir aldrig som det var förr.
Jag fortsatte jobba lika mycket som tidigare, märkte att jag inte riktigt hade ro att sörja. Men, jag märkte det i min kropp. Jag som aldrig haft ont någonstans började få ont, lite här och där. Det var som att min kropp berättade det min hjärna inte hade tid att ta in.
Jag har alltid lidit av en rätt osund workoholic. Jobbat alldeles för mycket. Samtidigt har jag älskat att jobba. Älskat alla mina olika jobb. Och jag har varit bra på mina jobb. Förmodligen för att jag lagt ner så mycket tid, energi och passion i dem. Så även med mitt senaste. Ett fantastiskt roligt jobb, ett riktigt drömjobb! Men, dödsfallet fick mig att se över mina prioriteringar. Jag hade kört på i 180 hur länge som helst. Jobbat betydligt mer än heltid, och sedan skrivit varenda semesterdag i sju år. Och jag insåg att det här inte var det liv jag ville ha. Jobbet åt upp så många andra delar i mitt liv som jag ville ha med. Tid för återhämtning, tid med familjen, tid med vänner. Och kanske (rent egoistiskt) framför allt: tid att skriva. Skrivandet har alltid varit mitt andningshål, men nu hade jag inte ens det. Även semestrarna fylldes med jobb.
När någon i ens närhet dör stannar världen. Det är smärtsamt. Evigheten känns så orättvis. Nu var det tusen gånger värre eftersom det var ett barn, ett mig närstående barn. Livet blev så skört. Jag blev skör. Det var som att jag till sist insåg att allt kan ta slut, när som helst. Och inte bara mitt liv, utan ännu värre, ett liv som tillhör någon jag älskar.
Även om jag alltid vetat att livet är värdefullt, var det som att jag nu verkligen förstod det. För visst är det så att man har en skyldighet att ta vara på sitt liv? Vara sann mot sig själv? Inte bara ånga på och jobba. Utan verkligen göra det som betyder något. Min dröm har ju alltid varit att skriva, att en dag leva på mitt författarskap. Hur svårt det än är är det ingen ursäkt för att inte ens försöka. Det var de tankarna jag fick. Jag var tvungen att åtminstone ge det en chans.
Så, jag sa upp mig. Läskigt och befriande. Samtidigt lite sorgligt, eftersom jag älskar mitt jobb och tycker väldigt mycket om de jag jobbar med.
Under 2018 är min plan att skriva min tredje roman. Och försöka förverkliga min dröm om att kunna leva på mitt författarskap. Det kommer ta tid. Än är det långt kvar. Så, jag ser framför mig ett fattigt 2018, i pengar räknat, men rikt i andra aspekter. På något sätt får jag försöka försörja mig, utan att det går ut för mycket över mitt skrivande och min familj. För det är också en del av planen – att hinna vara med de jag älskar lite mer. Ta det lite lugnare. Inte leva på de ständiga kickar som min arbetsnarkomani ger. Utan vila ibland. Ta det lugnt. Och stå ut med det.
Ett nytt år är här. Helt oskrivet. Jag har kastat mig ut över kanten. Vågat språnget. Lämnat ett älskat jobb. Stängt en dörr för att kanske upptäcka nya dörrar att öppna.
Klart det är läskigt. Inte bara ekonomiskt. Utan även på andra plan. Jag hade en status i mitt jobb. Det var något jag var bra på. En plats där jag var trygg, omtyckt, behövd. Nu har jag inget. Kanske lyckas jag inte ens skriva min tredje roman? Jag vet ju hur svårt det är. Och även om jag klarar att skriva klart den är det inte säger att förlaget säger ja. Vad som helst kan hända. Jag försöker omfamna ovissheten. Se det som ett spännande äventyr.
Nu kör vi!
Först och främst måste jag beklaga sorgen, ofattbart orättvist att något sånt kan drabba ett litet barn.
Men sedan måste jag ju gratta så hjärtligast för ditt modiga beslut vad gäller jobbet och din skrivtid! Helt rätt val om man har möjligheten men samtidigt superläskigt! Är osäker om jag själv skulle våga om jag hade chansen men du ger mig i alla fall massa inspiration här!! Stort lycka till och hoppas man får chans att följa ditt nya liv här på bloggen!
Ja, det var verkligen en tragedi, och jag tror aldrig man kommer över det riktigt. Min syster gör det definitivt inte. Och tack! När livet ställs på sin spets måste man ibland fatta viktiga beslut. Älskar mitt jobb, så kan tänka mig att gå tillbaka dit någon dag – om de vill ha mig. Men först måste jag skriva klart bok nr 3! Och ja, det är superläskigt och jag är inte säker på att jag kommer klara det, varken bok 3 eller försörja mig. Men jag ska i alla fall försöka! Jag tänkte försöka bli flitigare här på bloggen också! Kul att du är med mig här!
Hej, tänker på dig och ditt modiga och i mina ögon superbra beslut! Är så nyfiken på hur det går för dig nu några veckor in på det nya året. Hur känns det? Hur går det? Önskar dig allt lycka till med din nya bana!!
Tack snälla du! Jag skrev faktiskt ett inlägg nu om hur det går. Det går så där, kan jag väl säga. Har inte hunnit jättelångt, av olika skäl 😉 Hur går det för dig?